Christer Ackerman

pang pang – jag är på gång … första och andra kapitlet är klart. Bara 300 sidor kvar att sticka kniven i.
Så  skrev jag på bloggen den 8 maj 2010.
Det ger perspektiv.
Och nu håller jag på med första och andra kapitlet igen, i februari 2012.
Det känns som femtioelfte gången.
Men, jag tror inte att jag är ensam. Just första och kanske andra kapitlet brukar inte bli så bra. Man har inte riktigt skrivit in sig, så att säga. Ett råd jag fick en gång från en ”förstå sig påare” var: Stryk alltid början av boken och skriv om eller börja handlingen lite längre fram. Om det var ett gott råd vet jag inte. Hur som helst kämpar jag nu igen med första och andra kapitlet. Men den här gången håller jag en erfaren redaktör i handen, så jag har fullt förtroende. Det blir bra till slut, boken ska ju ut den 24 maj. Då har det nästan gått exakt två år sedan jag satte fingrarna på tangenterna och lät en man från Oman skjuta en granat, rakt in i ett skyltfönstret, till en konst – och antikvitetsaffär på Östermalm i den Kungliga huvudstaden.
Kul är det att skriva, inte alls som Kerstin Ekman skrev någonstans: att man som författare är som en galärslav, ror och ror.
Hur som helst efter nästan två års rodd börjar jag skönja konturerna av land.

Örjan Larsson är mannen som ledde bygget av Citytunneln och underskred budgeten med 1 miljard. Att bygga fungerande arbetslag var en av framgångs-kriterierna. Lag där medarbetarna kunde samarbeta, hade tydliga mål, korta beslutsvägar och mycket eget mandat att handla. Allt detta kunde jag läsa om i en bilaga till SvD som något revolutionerande.
?
Är det inte så Du brukar göra som chef?
Se till att arbetslagen vet vilken uppgift de har, känner varandras svagheter och styrkor, kan kommunicera, har bra och effektiva rutiner, tydliga mål, fördelar arbetet utifrån kompetens och skicklighet etcetera.
Jag trodde det var grundkursen för alla chefer.

Eller …

Läste i Manpowers undersökning Work Life att 64 % av de svenska cheferna gapskrattar tillsammans med sina medarbetare jämfört med Norges chefer som hamnar på 59 %.
En % av norrmännen hade även hamnat i slagsmål med sin chef, något svenskarna undvikit.

”Vi tar fighten.” Var det inte det en fackföreningsslogan en gång i tiden.
Hur som helst, det syns uppenbart inte i statistiken.

Eller …

Nedanstående kom över mailen till mig. Värt att fundera över.
Eller …

Enligt dagens lagstiftare och byråkrater borde de av oss, som var barn på 40-talet, 50-talet och 60-talet inte ha överlevt.
Våra sängar var målade med blybaserad färg.
Vi hade inga barnsäkra medicinflaskor, dörrar eller skåp, och när vi cyklade bar ingen av oss hjälm.
Vi drack vatten från trädgårdsslangen.
Vi åt bröd med smör, drack läsk med socker i, men blev aldrig överviktiga, därför att vi alltid var ute och lekte.
Vi delade gärna en läsk med andra och drack ur samma flaska, utan att någon dog av det.
Vi använde timmar på att bygga lådbilar av gamla skrotade saker, och körde i full fart ned för backen, bara för att lite senare komma på att vi hade glömt att sätta på bromsar. Efter några turer i diket lärde vi oss att lösa problemet.
Vi gick ut tidigt om morgonen för att leka ute hela dagen, och kom hem först när gatubelysningen blev tänd. Ingen kunde få fatt i oss på hela dagen – ingen hade mobiltelefon.
Vi hade ingen Playstation, Nintendo eller X-boxar – i det hela taget inga TV-spel, inte 99 TV-kanaler, inget surround-sound, hemdatorer eller chatrooms på Internet.
Vi hade vänner! Vi gick ut och fann dem!
Vi ramlade ned från träd, skar oss, bröt armar och ben, slog ut tänder, men ingen blev stämd efter dessa olyckor. Det var olyckor! Inga andra kunde få skulden – bara vi själva.
Vi slogs, blev gula och blå och lärde oss att komma över det.
Vi hittade på lekar med pinnar och tennisbollar och åt jord och gräs. Till trots för alla varningar, så var det inte många ögon som blev utstuckna.
Vi cyklade och gick hem till varandra, bankade på dörren, gick rakt in och blandade oss i samtalet.
Vissa elever var inte så kvicka som andra i skolan, de fick helt enkelt gå om ett år.
Vi fick äta jordnötter. Åkte bil utan bälte med föräldrar som rökte i bilen. Fick aldrig skjuts utan fick ta oss själva gående eller per cykel. Ritade med tuschpennor med ämnen som är förbjudna idag.
Denna generation har fostrat några av de mest riskvilliga, de bästa problemlösare och investerare någonsin. De sista 50 åren har varit en explosion av nya idéer. Vi hade frihet, fiasko, succéer, förälskelser och ansvar, och vi lärde oss att förhålla oss till alltihop.

Tryck föder mottryck. Detta kan lätt demonstreras genom att du ber en person hålla upp handflatan framför sig. Sedan trycker bestämt med din handflata mot den andres handflata. Nio av tio gånger svarar den andra personen genom att trycka tillbaka, fast du bara bad denne hålla upp handen. Och ju hårdare du trycker desto hårdare mottryck får du tillbaka.
Det är samma sak på jobbet med arbetsuppgifter. Du vill att en person ska utföra en arbetsuppgift på ett visst sätt och trycker på. Mottrycket växer i samma takt som du trycker på.
Mottryck kan även finnas inom oss själva. Kanske är jag där själv just nu. Min debutdeckare är mer eller mindre klar. Och jag har börjat tänka på nästa bok: Vad ska den handla om? Och ju hårdare och mer jag tänker, desto hårdare trycker tystnaden och tomheten tillbaka. Jag tror att knuten kommer att lösa sig först när jag släpper tanken på en andra deckare.
För dig som chef tror jag också att det handlar om att våga släppa. Först då kommer medarbetarna att börja ta ett större personligt ansvar.

Eller …