Kan ett diktande vara fulländat från början?
Gäller det inte att hitta en nyckel till ett nytt rum inom sig.
Ett rum där överskridandet blir möjligt.
Ett rum att utforska sig själv i, för att befria sig själv. Diktandet som en befrielseprocess.
Kan inte den kampen vara intressantare än själva dikten?
Att förstå och förändra sig själv, är inte det kärnan för oss alla?
Poesins möjligheter, där den haltande meningen överskrider det egna jaget och prövande konstruerar och undersöker sig själv, utan gard, utan ironi.
Diktandet som en transcendens i riktning mot, där ett sannare, uppriktigare jag framträder mellan raderna. Självtillblivelsen gestaltad inifrån, där målet med diktsamlingen inte är att vara poet utan att bli till.
Är inte det den sanna poesin?
Jag vill att det ska vara så.
Ovanstående rader har jag präntat ned tidigare i ett försök att förklara för mig själv varför jag skriver dikter. Diktandet som en befrielseprocess … min befrielseprocess.
I början låg dikterna i byrålådan, men så plötsligt vågade jag mig på att publicera en dikt och så en till och så …
Och här kommer en till lagom till fredagen. Välkommen in i mitt rum.
har du någonsin längtat vet du
att det finns ett stoff inom dig
som lever sitt eget liv
där varje andetag är genomsyrat av evighetskänsla
om du bara utlämnar dig